Words Is Just Words

Hur kan livet vara så grymt? Tomheten väller över en och får blodet att frysa till is... Hålet i en gör det svårt att andas och hela ens existens ställs på kant... Jag kan inte med ord förklara hur jag långsamt töms från insidan... Hela kroppen värker och min hjärna skriker så huvudet snart sprängs samtidigt som jag inte kan höra då ingen tanke stannar tillräckligt länge för att greppa om... Hur blev de såhär och kanske viktigare varför? Har haft alla dessa föreställningar om hur de skulle bli, borde bli men allt har varit fel. När ska jag inse att de är bara jag? Jag vet inte hur jag får in alla dessa idéer i mitt huvud och hur jag blint kan tro att mitt inre oxå är mitt yttre. Denna värld som inte ens fungerar för mig har jag fått för mig att även andra ska leva efter... Kanske någonstans skulle jag behöva göra mig fri men jag tror inte att jag har styrkan eller modet för de! Har fått min värld att kretsa runt något som ligger så långt borta att jag aldrig kommer nå det... Frågan är bara om insikt kommer att kunna bryta vanan... Jag betvivlar det!